Vad hände med alla larger than life moments?
Är alla reserverade för hip-hopchefer som Diddy, Hova och gänget?
Det är alldeles för få gånger som endorfinerna rusar till hjärnan och skriker: Fy faan vad bra! Jag har för mig att sånt hände varje fredag, lördag och ibland även onsdag förr i världen. Nu springer jag runt och är mer sådär mysglad vareviga dag men det är ju xxl-ruset som är grejen.
I senaste King berättar Diddy hur bra han är, that hurts. Oavsett hur mycket han är värd det känner jag att jag vill ha det mer.
Jag tror jag ska jaga larger than life mer, vara mer av ett korståg på väg mot happpy happy oh so happy. Kanske haka på mer grejer och vara ett vandrade kemilabb i mig själv. Det kommer bli ett fantabulously bra år om jag visar mig vara man för mina ord.
För övrigt är det idag nationella bakisdagen enligt Urban dictionary, kanske är det därför larger than life känslan uteblir.
+ Toronto har återigen börjat förlora (13-18) men ligger ändå bra till för slutspel trots att CB4 inte spelat under en period som känns längre än dagen före julafton när man är liten och vet att det ligger sjukt bra saker i paketen.
Holla!
/n
