Trodde det skulle släppa – men känner mig fortfarande som en liten pojke i den stora fabriken. En massa saker snurrar omkring.
Men inte deppar jag för det.
En dag stog jag mitt på fabriksgolvet och blickade ut över en massa folk, apparater, saker som blev till, folk som sa saker och som blev. Konstaterade att det var som ett stort pussel (folket log och höll med), många gånger har jag känt att Markus-biten i det pusslet är en av de där konstiga bitarna som blir över på slutet och som man inte hittar ett bra hål för. I går fick jag mitt material strax innan tre. Det blev ganska stressig, tror inte att jag har varit så adrenalinpumpad sedan en snubbe tog min Nike-keps på mellanstadiet och jag blev riktigt riktigt arg – grät och skrek. Och någonstans där i allt så var jag en hörnbit, en sån som man lägger ut först. Chefen kom förbi och frågade om jag kom ihåg att andas. Jag sa ja och log. Hade hon varit lite mer som Helena hade jag nog kramat henne.
/m
2 kommentarer
mars 27, 2007 kl 9:10 f m
Hörnbits-Thunberg det låter vettigt.
(fundering): När så många journalister bloggar för att få utlopp för sin verkliga kreativitet och sina verkliga intressen – vad de verkligen kan skriva bra om, kanske är det då pusslet det är fel på och inte bitarna.
Men det är klart fotograferna finns där ute i djungeln också, så jag har antagligen fel…
http://jonish.blogg.se/
=)
mars 27, 2007 kl 9:07 e m
Ja! Du är samma geni som alltid, Viktor! Man borde ha ett stort pussel som bara handlade om en själv. Det vore nåt. Jätte-massa en själv på stora plakat, i långa böcker, cyber-mil med navelskådande texter och helt galna kärlekssånger med negrer som prisar ens existens. Allt det toppat med söta konsttjejer som skjuter heroin i ens ära och spottar ens namn i blod på nymålade väggar – I ens namn. Puss på dig, vi ses väl nu när våren kommer till Skåne och jag har lovat att komma på besök! /m